underbar och avskyvärd

Aldrig trodde jag att jag 27 år gammal skulle ha funnit de största kärlekarna i mitt liv.
När jag var 20 trodde jag inte att kärleken till ett barn skulle kunna vara så överväldigande så man njöt av att lyssna på hans andetag när han sov.
inte trodde jag när jag klev in första dagen på mitt första jobb att jag skulle hitta mannen i mitt liv där.
Hur kunde den oljigemannen som kom rusande in på jobbet på sin semester vara han som jag så småningom skulle flytta ihop med, skaffa barn med och slutligen gifta mig med.

Livet tar många vändor innan man hittar sin plats i livet.
Jag trodde själv jag skulle gå under när min pojkvän sen 2 år tillbaka gjorde slut när jag gick i etta på gymnasiet. Jag skulle ALDRIG ha nån mer kille sa jag då.
Men här står jag ett par förhållanden bort i livet och har en MAN.

Ingen kille kommer någonsin kunna mäta sig med min T.
Han är allt jag behöver och kommer att behöva.
Vi är som ler och långhalm. Olika som få, men kompletterar varandra.
Han gillar fotboll, jag gillar dans. Han tittar på sport, jag tittar på "tjej"serier.

Och så har vi han, han med stort H.
Den största kärleken.
A, vår underbara son.
Inte en timme går förbi i min hjärna utan att jag tänker på honom och ler för mig själv.
Från den första stunden han låg i min famn har han varit allt jag kan önska mig.
Det var en lite parvel som kikade ut och blinkade med sina stora blå mot mig.
Tänk att vi kunde skapa honom........

Så jag vill bara säga, att även om man tror att man aldrig kommer hitta den stora kärleken så lurar den någonstans därute.


Alvin 4 månader på en hotellsäng i Stockholm.