underbar och avskyvärd

Läste ett inlägg idag hos BlondinBella om att världen är sån att man alltid måste vara på topp.
Jag brukar inte hålla med vad hon säger och skriver, men denna gången var det mitt i prick.

Visst f-n måste man få ha dagar när man bara vill säga " Far åt skogen jag vill inte prata" och visst måste man få kunna säga att allt är skir när nån frågar hur man mår.
Jag har tänkte på det många gånger dagar när man inte är på topp och nån frågar hur det är så svarar man helt enkelt att allt är så bra, fast det är botten.

Man måste få ha sina dippar om man ska kunna ha toppar. Det finns ingen som kan gå runt och vara piggelin hela tiden.

Har själv mina dagar då allt är botten , men då har jag min underbara familj och vänner som kan hjälpa mig att se lite ljusare på saker och ting.

När vi var i kyrkan för "gen-repet" av bröllopet frågade prästen mig varför jag hade "valt" just T. Mitt svar var att han gör mig trygg och tar ner/upp mig på jorden när jag svävar i det blå eller gräver ner mig alldeles för djupt.
Men hur gör alla ensamna människor?? Som inte har nån som kan hjälpa eller bara pigg upp??

Så jag säger, fram för att säga hur det egentligen är utan att folk ryggar tillbaka!!!